anandharikaur

Våra känslor är en del av det. Jag har inte riktigt fattat det förrän nyligen. Det är inte meningen att jag skall bli av med mina känslor vare sig det är ilska eller självömkan eller glädje.

Jag har funderat en hel del på detta den sista tiden, inte minst för att jag märker att mina tankemönster och rädslor använder mina känslor som försvarsmekanismer och ganska framgångsrikt tills helt nyligen. Jag har haft ett sätt att identifiera mig med mina känslor på samma sätt som man kan identifiera sig med sina tankar. Jag har trott på det jag upplever och tänker som sanning, länge, och jag börjar inse hur bra jag är på att lura mig själv. Det är ganska fascinerande faktiskt, SatNam har pratat om det förut men jag har inte förstått. Det blev enklare när jag inte bara tyckte att jag var dum som lurade mig själv och satte upp hinder för vägen jag ju skulle gå! Lita på att du är smart, människor gör inte saker och ting utan anledning och med vilka referensramar vi än har så gör vi alltid det vi upplever som det bästa.

Det är roligt hur ofta jag upplever att jag inte gör som jag har tänkt och blir stressad av det, (för jag hade ju tänkt ut det bästa sättet att göra det på!) bara för att inse att jag missat att ta in alla faktorer och det som blir är bättre än det jag tänkt.
Det låter lite knöligt kanske men det är som iförregår, jag kände inte alls för att göra yoga, trots att jag hade bestämt att jag skulle göra det. Jag bläddrade bland yogapassen tills jag knappt hade tid och det slutade med att det blev ett jättekort pass. Jag var besviken på mig själv och min bristande disciplin. Det var torsdag och fäktningsträning, jag hade varit sjuk ett tag och fäktningsträningarna är i regel mycket intensiva. När jag kom hem efter fäktningen insåg jag att det inte hade varit optimalt för mig att göra ett längre och tuffare pass den morgonen och att min kropp eller jag är visare än "I give it credit for" (vad säger man på svenska?).

Så det är dags att lyssna mer och röra mig i mitt flöde, med mitt flöde.

Känslan efteråt var densamma som efter Guru Deiv Singh workshoppen förförra året (att det gått så lång tid!) spaced out och avklippt. Det har hänt mycket sen dess och jag hade inga problem med jordningen denna gången men känslan av avklippthet var densamma. Jag pratade med SatNam om det och hon tyckte inte det var så konstigt. Traditionellt sätt har relationen mellan lärare och elev varit en annan och den kopplingen som blir under yogapasset "severs" klipps av mycket abrupt när yogapasset avslutas.

Jag funderade lite på detta då jag inte upplevt samma sak på "vanliga" yogaklasser eller vittantra meditationerna och kom fram till två olika saker. För det första är vittantran uppbyggd på ett helt annt sätt, jag vet inte riktigt hur men det är inte en lärare på samma sätt. Utan några faktakunskaper som helst skulle jag beskriva känslan som en "upholder of space" snarare än en lärare och opersonlig. Både på yogapasset med Bhai Himat och workshoppen med Guru Deiv Singh går de in på ett helt annat sätt, det är ett annat band, en annan koppling ett annat sorts möte. Jag upplever det mötet som mycket personligare och det känns som en naturlig sak att eleven "vilar på läraren" i brist på bättre ord. Det är öppet, öppet, ÖPPET! Och när yogapasset är slut är det som att där det nyss fanns en lärare i alla aspekter av den titeln finns en kall och opersonlig yta. Det är stängt.

Det är min upplevelse, kanske är det en drawback på att det numera är så stora klasser. Det är inte möjligt att ha den relationen till eleverna speciellt inte om det inte finns någon kontinuitet. Jag får klura på det, jag kanske reda ut situationen bättre nu när jag har mer koll på vad som händer.

Allt som allt en omvälvande upplevelse jag ser fram emot att göra igen :D

Må väl,
Anand.